Kommentarer

    Eubatmöte med instruktionsloge 2015 09 29

    Dagens möte var instuktionsloge, varför ämbetsmännens ersättare tjänsgjorde, och det med gott resultat.
    TjOÄ Gunnar Feldt informerade de 33 närvarande bröderna om hur man uppträder i Lunden och hur man utrymmer den vid till exempel brand.

    I efterlogen serverades ärtsoppa och pannkakor, vilket var mycket uppskattat. Naturligtvis fanns det även tillgång till punch.
    Kvällen fortsatte med ännu en intressant föreläsning då före detta broder chefen för Linköpings slotts- och domkyrkomuseum Markus Lindberg berättade om Nils Hermansson, Nicolaus Hermanni, född 1325 eller 1326 i Skänninge i Östergötland, död 3 maj 1391, var en svensk ärkediakon och biskop i Linköpings stift 1375–1391, alltså drygt 100 år före Hans Brask.
    Om hans reliker vann bifall om skrinläggning av påven Alexander VI:s , vilket senare genomfördes, troligen 1515. Som svenskt helgon kallades han Sankt Nicolaus.
    Många av uppgifterna om Hermanssons liv härstammar från en före 1414 sammanställd biografi, författad i samband med försöken att kanonisera Nils Hermansson. Han var son till Herman (möjligen Rutgersson), borgare i Skänninge och Margaretha Tyrgilsdotter, samt systerson till Henrik Henikinsson. Många släktingar valde den kyrkliga banan, däribland morbrodern Peter Tyrgilsson var ärkebiskop i Uppsala 1351-1366, och morbrodern Johannes ärkedjäkne i Linköping. Fadern var av namnet att döma troligen av tysk härkomst. Övriga stannade inom borgarståndet, i ett Skänninge som vid den här tiden var en viktig stad, både ekonomiskt och kyrkligt.
    Hermansson började sin skolgång i Skänninge. Förmodligen sändes han vidare till katedralskolan i Linköping. Under loven var han informator på Ulvåsa åt Birgitta Birgersdotters barn. Han kom att komma nära heliga Birgitta och hennes dotter Katarina. Han studerade senare filosofi vid Paris universitet och kanonisk och civil rätt i Orléans, där han blev juris utriusque doktor.
    Efter hemkomsten blev han kanik i Linköping och Uppsala, den senare posten från 1350 till åtminstone 1358. 1361 blev han ärkediakon, en komplicerad post – den dåvarande biskopen,Nils Markusson, var frånvarande och mer intresserad av världsligt än kyrkligt. Det fanns stora förhoppningar på att Hermansson skulle klara uppdraget: företrädaren på posten, Agmund, konstaterade:

    En man sådan som denne herr Nikolaus finns det icke maken till i Sverige. Hur gärna såge jag inte att han bleve ärkedjäkne efter mig!

    CGS